Enligt statsminister Petteri Orpos regeringsprogram vill regeringen stärka en exportdriven arbetsmarknadsmodell för att på lång sikt förstärka Finlands konkurrenskraft. I praktiken strävar man efter att genomföra detta lagstiftningsvägen så att den allmänna linjen för lönejusteringar inte längre kan överskridas genom ett förlikningsförslag som ges i medlingen av en arbetstvist.
Skrivningen i regeringsprogrammet förbättrar inte arbetsmarknadens avtalssystem och beaktar inte heller de begränsningar som internationella avtal ställer i fråga om nationalstaters ingripande i arbetsmarknadsparternas avtalsautonomi.
Skrivningen i regeringsprogrammet förbättrar inte arbetsmarknadens avtalssystem
Arbetsminister Satonen har vädjat till arbetsmarknadsparterna om förhandlingar om arbetsmarknadsmodellen, men har samtidigt meddelat att exportmodellen kommer att lagstiftas om en lösning inte nås inom några månader. Skrivningen om arbetsmarknadsmodellen i regeringsprogrammet betjänar främst arbetargivarsidans mål, varför denna regeringens ”stupstock” i praktiken gör att arbetargivarsidan inte har något intresse av att föra faktiska förhandlingar om en balanserad arbetsmarknadsmodell. På samma sätt verkar begränsningen av konflikträtten och lösgörandet av lokala avtal till separata projekt i regeringsprogrammet, trots att de är en central del av arbetsmarknadsmodellen.
En ny arbetsmarknadsmodell tillkommer inte i en handvändning
När ett arbetsmarknadssystem når ett brytningsskede, tas i regel en ny modell inte fram på några månader. Det är fråga om en lång och krävande process i vilken arbetsmarknadsparterna söker förutsättningarna för förhandlingsbalans och en förbindelse att följa gemensamma spelregler för att utveckla arbetsmarknaden. Även förhandlingsprocessen i sig har således betydelse. Statsmaktens ingripande i förhandlingarna eller i synnerhet dess stöd till den ena partens intressen, är inte ägnat att främja förhandlingarna.
Statsmaktens ingripande i förhandlingarna eller i synnerhet dess stöd till den ena partens intressen, är inte ägnat att främja förhandlingarna.
Sverige har en lång tradition av att statsmakten inte ingriper i arbetsmarknadssystemet. Arbetsmarknadsparterna ansvarar för det. Trots det sökte man även där rätt länge efter en modell, innan man förband sig till den nu gällande exportmodellen (industriavtalet).
Nödvändigt att uppnå samförstånd
I en fungerande arbetsmarknadsmodell betonas ur arbetstagarnas perspektiv ett tryggande av miniminivån för anställningsvillkor och en jämn köpkraftsutveckling, utveckling av inkomsten samt utveckling av anställningsvillkoren med beaktande av förändringarna i arbetslivet. Ur företagens perspektiv avtalar man genom kollektivavtal om arbetsfred och fastställer för företagen i branschen en enhetlig kostnadsstruktur för personalkostnadernas del. Genom avtal mellan arbetsmarknadsparterna strävar man också efter långsiktighet, eftersom en kraftigt polariserad arbetsmarknad som fungerar enligt politiska konjunkturer skapar osäkerhet i företagens verksamhetsmiljö och försämrar arbetsfreden på arbetsplatserna.
Med tanke på samhällsekonomin och arbetsmarknadens funktion är det nödvändigt att uppnå samförstånd om arbetsmarknadsmodellen. Arbetsmarknadsmodellen ska ändå även i Finland baseras på avtal mellan arbetsmarknadsparterna, liksom i övriga Norden. Konflikträtten och lokala avtal är också väsentliga i helheten för arbetsmarknadsmodellen.
Med tanke på samhällsekonomin och arbetsmarknadens funktion är det nödvändigt att uppnå samförstånd om arbetsmarknadsmodellen.
Genom att avlägsna ”stupstockarna” i regeringsprogrammet skulle man stöda en genuin förhandlingsprocess.
Arbets- och näringsministeriet har startat en remissbehandling om skrivningarna i regeringsprogrammet gällande utvecklingen av den exportdrivna arbetsmarknadsmodellen och systemet för medling i arbetskonflikter.
Minna Ahtiainen,
Skribenten är direktör för intressebevakning på STTK
Antti Palola | 14.11.2023