I år fyller det självständiga Finland 100 år, och det syns. Utställningar, temaseminarier och fina ord om den hårda vägen fram till ett välmående samhälle fyller kalendern. Fattigdom, utsatthet och utanförskap har präglat vår historia. Vi vände detta genom den organiserade arbetarrörelsen, och i utvecklandet av det livslånga lärandet. Vi är ett folk som uppskattar och respekterar bildning. Inställningen till lärande är positiv, inte bara i gallupar. Årligen deltar över var femte finländare i någon form av vuxenutbildning. PISA-resultaten har placerat det finska skolsystemet på världskartan. Folk kommer från hela världen för att besöka det finska undret. Under senare år har placeringarna sjunkit, men är fortfarande mycket högt. När OECD genomförde samma undersökning av vuxnas grundläggande färdigheter i den så kallade PIAAC-undersökningen lyckades Finland också mycket bra.
Med så strålande resultat, varför gråta?
Därför att det som så tålmodigt byggts upp, av så många människor, under så många år, nu vittrar sönder.
Det är en fråga om perspektiv.
Vi saknar visioner. Vi saknar en vägkarta framåt. Starka krafter påverkar utbildningssystemet, mycket har redan förändrats.
Förändring i sig är inte av ondo. Allt måste utvecklas, för att behålla sin relevans. Världen förändras hela tiden.
Det som oroar mig är dels ett hårdnande samhällsklimat, där kunskap och lärande bemöts med förakt. Detta fräter på den känsliga (och osynliga) gemenskapskänslan. Samhällskontraktet. Vi har krafter som i offentligheten ifrågasätter bildningens betydelse. Kunskap och lärande var hävstänger som lyfte oss från armod. Det är ironiskt att det som slog hål på glastaken nu ses som etablissemangets skyddsglas. Vet sådana som säger sig tala för det vanliga folket egentligen vad de talar om?
Än värre är den ökande toppstyrningen, och synen på utbildning som ett verktyg med vars hjälp alla skall fås i jobb.
Olika människor vill olika saker med vårt utbildningssystem, och det finns självklart rum för både kritik och självkritik. Ett lärande samhälle blir aldrig färdigt. Diskussionen om vad vi vill och vart vi vill är livsnödvändig. Vi som arbetar för det livslånga lärandet har inga färdiga svar. Genom att fråga, ifrågasätta och lyssna skapar vi förutsättningar för lärande. Detta är lika viktigt för samhällets välmående som grundforskning, eller högre utbildnings autonomi. När kunskapsföraktet kombineras med kortsynt instrumentalisering av vårt utbildningssystem är vi ute på farligt vatten.
När politiker kräver snabba resultat, bevis för utbildningens effektivitet och kvantitativa målsättningar så förlorar vi någonting viktigt.
Utbildning är inte ett plåster, och inte en allmän spottkopp. Det är viktigare än så. Trots vår höga levnadsstandard och stigande utbildningsnivå faller många mellan stolarna. De kanske misslyckades fullständigt i grundskolan, så till den grad att läsande och skrivande inte riktigt fungerar. Eller de klarade inte av att genomföra sina studier och har sedan dess haft det svårt på arbetsmarknaden. Andra valde yrken som nu försvinner i snabb takt, på grund av automatisering, globalisering, eller en kombination. Alla dessa hör till den nya underklassen. De som inte riktigt syns, eftersom det är skämmigt att erkänna att man inte kan.
Ett samhälles utvecklingsgrad mäts i dess hanterande av de svaga och utsatta. Här finns mycket att göra. Finland måste lära sig att söka upp de som behöver hjälp, måste få igång fungerande rådgivnings- och karriärvalstjänster, måste få till stånd en heltäckande och genomtänkt strategi för det livslånga lärandet. Vi har idag politiker som tänker i kvartal, när de borde tänka i decennier. De sjösätter flaggskeppsinitiativ men drar undan mattan för det långsiktiga arbetet. De monterar ner utbildning, stödfunktioner och enheter för vuxnas lärande i ministeriet. Nej, jag tror inte riktigt de vet vad de håller på med.
Johanni Larjanko
Koordinator
Bildningsalliansen