De närmaste veckorna kommer några tusen människor över hela världen att samtidigt sitta hemma framför sina datorer i minst 3 timmar per dag för att delta i ILO:s världskonferens (ILC).
ILC är ett fantastiskt årligt evenemang där normalt cirka 5 000 personer brukar mötas i Geneve för att diskutera olika arbetslivsfrågor, och ibland även förhandla fram en ny konvention eller rekommendation.
Nästan alla 187 medlemsländerna skickar en delegation som består av representanter från landets regering samt från de nationella arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna. Detta är något som de nordiska länderna regelmässigt gör och den nordiska arbetstagargruppen har ett utvecklat samarbete med varandra, både under konferensen och även mellan konferenserna.
Den här konferensen är något speciellt. Det är massor av möten och sidoevent och det riktigt sjuder av liv och energi. Förutom det officiella delarna med ständigt pågående tal i plenum av delegater från alla världens hörn så pågår alltid samtidigt fyra parallella kommittéer. Tre av dem har olika teman som varierar från år till år och brukar resultera i en rapport eller resolution men ibland är det förhandlingar som ska leda till en ny eller uppdaterad konvention. Den senaste konventionen beslutades på 100-årsjubileet år 2019 och det var konvention 190 om att avskaffa våld och trakasserier i arbetslivet. Men den fjärde kommittén är alltid densamma, den så kallade tillämpningskommittén, det är där man undersöker om medlemsländerna efterlever de konventioner som de åtagit sig att följa.
Den officiella dagordningen med alla möten och kommittéer är dock inte det enda viktiga som händer dessa veckor, utan minst lika viktigt är alla möten som uppstår, planerat eller spontant, mellan olika människor och grupper.
Trots att detta kommer att bli min sjätte ILC-konferens så är jag ändå spänd av förväntan inför konferensen. Det hade dock kunnat vara min sjunde ILC, men förra årets konferens ställdes in på grund av corona-pandemin. Beslutet att ställa in kändes helt rätt då och lika rätt känns det nu att köra årets konferens digitalt. Det kommer sannolikt att dröja flera år till innan vi kan ha en världskonferens på plats i Geneve igen och mycket av det speciella med att personligen träffa fackliga kollegor från hela världen kommer sannolikt att gå förlorat. Det är synd! Men vi sitter ju alla i samma båt och måste göra det bästa av det. Vi kommer också, som alltid, att ha regelbundna ”morgonmöte” med hela stora arbetstagargruppen för att få rapporter om hur arbetet fortskrider i de olika kommittéerna och allmänt få ”pepp”. Dessutom har vi i den svenska arbetstagargruppen en WhatsApp-chatt som ständigt går varm med alla möjliga frågor och kommentarer.
ILC brukar pågå i två veckor men kommer i år att vara över en längre period. Konferensen inleddes formellt redan den 20 maj men för mig börjar inte det riktiga arbetet förrän i början av juni då tillämpningskommittén startar sina förhandlingar. Två av kommittéerna, de som handlar om skills and life long learning och inequalities and the world of work, kommer inte igång förrän långt senare. Deras överläggningar kommer inte igång förrän under några veckor i november och december i år.
Den 3 juni när klockan är 13.00 i Stockholm och 23.00 Suva (Fiji), 20.00 i Tokyo, 16.30 i Colombo och 8.00 i Brasilia så kör tillämpningskommittén med alla dess medlemmar igång. Efter en del allmänna diskussioner och avrapporteringar kommer vi den 7 juni att påbörja granskningen av 19 olika länders överträdelser som anmälts under de två senaste åren. I denna kommitté ställer arbetsgivargruppen och/eller arbetstagargruppen olika medlemsländer till svars för att inte ha efterlevt specifika bestämmelser i konventioner som de åtagit sig att följa. Självklart får de anklagade regeringarna förklara och försvara sig mot dessa anklagelser. Ofta inställer sig landets arbetsmarknadsminister med ett större eller mindre entourage. Det är oftast ett betydligt större följe om landet är en diktatur än om det är en minister från en demokratiskt vald regering. Men även vi från arbetsmarknadens parter får komma till tals. De demokratiska regeringarna brukar också vara mer intresserade av att lyssna på vad vi parter har att säga och försöka så gott det går att besvara våra frågor och påståenden. När respektive fall har gåtts igenom beslutar arbetsgivar- och arbetstagargrupperna tillsammans vilka slutsatser man kan dra av det som framkommit. Dessa slutsatser presenteras sedan för varje berörd regering och alla slutsatser sammanställs sedan i en rapport som antas sista dagen på ILC.
Vilka dessa 19 länder kommer att bli är ännu inte helt bestämt utan det kommer att presenteras den 28 maj. Dessa länder och överträdelser förhandlas fram mellan arbetsgivar- och arbetstagargrupperna och det är många aspekter att beakta i detta val. Men så mycket kan jag säga att varken Sverige eller Finland kommer att vara med på listan men däremot kommer Belarus, Ghana, Tadzjikistan och Turkmenistan att vara det. De fyra sistnämna länderna har på olika sätt misskött sig så pass mycket att de blivit det som kallas double footnoted och de kommer därför automatiskt med på listan till årets tillämpningskommitté. Vilka de andra länderna blir återstår att se.
Avslutningsvis är det kanske bäst att jag bekänner en sak. Min första resa till Afrika gjorde jag 1990 och den gick till Zimbabwe som då firade sin 10-åriga självständighet. Jag blev helt tagen av denna resa och kom hem efter tre veckor som en annan person. Sedan dess har jag bott i två omgångar i Afrika och har fått ett mycket starkt internationellt fackligt engagemang, inte minst för Zimbabwe. Landet är hårt drabbat av både politisk och ekonomisk kris. Fackföreningsrörelsen är mycket svårt utsatt och fackliga ledare förföljs och trakasseras. TCO ger sedan flera år tillbaka stöd till sin zimbabwiska systerorganisation ZCTU.
I år är Zimbabwe med på den längre lista som just nu består av 40 lände men som till den 28 maj ska bantas ned till de 19 som ska upp i tillämpningskommittén. Tyvärr går utvecklingen i många länder i helt fel riktning när det gäller fackliga rättigheter, och situationen har ytterligare förvärrats av pandemin. Alla länder på den längre listan förtjänar, var och en på sitt sätt, att behandlas och belysas i kommittén. Men jag hoppas så klart särskilt på Zimbabwe. Och en sak är säker, är Zimbabwe bland de 19 så kommer jag definitivt att stå först i kön för att anmäla mig som talare!
Lise Donovan
Jurist på TCO och deltagare på årets digitala ILC